Mormor bad mig att ordna hennes hospice bröllop. Jag trodde att hon ville ha en sista fest. Under ceremonin erkände hon att hon hade ljugit, nått under hennes slöja och drog ut något som var menat för mig. Hennes brudgum visste redan. Men mannen som stod nära fönstret såg lika förvånad ut som jag var.
Mormor Rose hade aldrig bett mig om mycket.
Även vid 89 hatade hon att vara ett besvär.
Hon bad om ursäkt när sjuksköterskorna tog med sig vatten.
Hennes samtal kom när jag drack kaffe.
“Emma, älskling, jag behöver en tjänst.”
Även vid 89 hatade hon att vara ett besvär.
“Vad Som Helst, Mormor.”
“Jag vill att du ordnar mitt bröllop.”
Jag tappade nästan mitt kaffe.
“Din vad?”
“Mitt bröllop.”
“Jag vill att du ordnar mitt bröllop.”
“Mormor, är du seriös?”
“Om inte någon redan har gift mig utan att berätta för mig!”
Jag satte mig ner.
Hon skrattade åt min tystnad.
“Hans namn är Arthur.”
“Mormor, är du seriös?”
“Arthur?”
“Rum 12. Härlig man.”
Jag kom ihåg en äldre herre nära trädgården.
Han hade alltid en tidning.
“Han ger mig sitt korsord varje morgon,” fortsatte hon.
“Arthur?”
“Gör han?”
“Låtsas att han behöver hjälp med svaren.”
“Kanske gör han det.”
“Emma, mannen har avslutat korsord sedan 1958.”
Jag skrattade trots mig själv.
“Låtsas att han behöver hjälp med svaren.”
Mormor hostade.
Ljudet varade längre än hennes skratt.
Jag väntade tills hennes andning satte sig.
“Mår du bra?”
“Jag känner mig engagerad, kära.”
Ljudet varade längre än hennes skratt.
“Mormor?!”
“Lyssna, älskling.”
Hon tog ett andetag innan hon fortsatte.
“Jag spenderar inte mina sista månader ensam.”
Jag pressade min handflata mot den kylande kaffekoppen.
“Jag spenderar inte mina sista månader ensam.”
“Jag har äntligen något att fira,” avslutade hon.
***
Jag besökte följande eftermiddag.
Arthur satt bredvid mormors säng.
Deras händer vilade ihop på filten.
Inte heller märkte mig omedelbart.
“Jag har äntligen något att fira.”
En tidning låg öppen över Arthurs knän.
“Sju bokstäver”, säger han. “Någon som klagar hela tiden.”
“Arthur,” svarade Mormor.
Han såg förolämpad ut.
“Det är sex.”
“Någon som klagar hela tiden.”
“Lägg till en S. Det finns gott om dig.”
Han skrattade.
Då märkte han mig.
“Du måste vara Emma.”
“Och du måste vara korsordets brottsling.”
Han märkte mig.
Arthur lade ner sin tidning.
“Jag har hört underbara saker om dig.”
“Tro inte på allt hon säger.”
Mormor pekade mot stolen.
“Sätt dig ner, Emma. Du svävar.”
“Jag har hört underbara saker om dig.”
Arthur stod upp.
“Jag hämtar oss lite te.”
“Du hämtar dig själv te,” korrigerade Mormor.
Hon knuffade sin orörda kopp mot honom.
“Min smakar som diskvatten idag.”
“Jag hämtar oss lite te.”
Han kysste hennes hand innan han gick.
Jag såg honom gå nerför korridoren.
Sedan vände jag mig mot Mormor.
“Gör du verkligen det här?”
“Självklart.”
Han kysste hennes hand innan han gick.
“Efter att ha känt honom bara några månader?”
“I min ålder är månader värdefulla, älskling.”
Jag drog min stol närmare.
“Är du säker?”
Hon studerade mitt ansikte.
“I min ålder är månader värdefulla, älskling.”
“Snälla titta inte på mig så.”
“Som vad?”
“Som om jag redan är borta.”
Jag plockade på en lös tråd på min ärm.
“Jag ska gifta mig, Emma”, viskade hon. “Inte säga adjö.”
“Snälla titta inte på mig så.”
Jag skrattade.
Sedan ursäktade jag mig själv.
Badrummet var tomt.
Jag slog på kranen.
Vatten stänkte mot porslinshandfat.
Jag ursäktade mig.
Mormor hatade att slösa vatten.
Jag höll det igång ändå.
Hon hade uppfostrat mig efter att mina föräldrar dog.
Jag var sju när de dog i en bilolycka.
Hon hade redan begravt min farfar.
Hon hade uppfostrat mig efter att mina föräldrar dog.
Ändå gjorde hon plats för mig.
Hon deltog i varje skolspel.
Till och med den fruktansvärda där jag spelade ett träd.
Hon lärde mig att köra på en tom parkeringsplats.
“Broms, Emma! Den kundvagnen har en familj!”
Hon gjorde plats för mig.
Och hon väntade varje gång jag kom hem sent.
Ett korsord vilade alltid bredvid hennes stol.
“Kunde inte sova”, skulle hon säga.
Jag stängde av kranen.
Röda fläckar täckte båda kinderna.
Hon väntade varje gång jag kom hem sent.
Mormor ville ha ett bröllop.
Jag ville ha ytterligare 20 år med henne.
Jag torkade mitt ansikte och gick tillbaka.
***
Arthur återvände med te för sig själv.
Han tog också ett nytt korsord.
Jag ville ha ytterligare 20 år med henne.
Mormor tittade på mina ögon.
“Tvättade du ditt ansikte?”
“Ja.”
“Med en brandslang?”
Arthur sänkte blicken mot korsordet.
Mormor tittade på mina ögon.
Annons
Jag satt bredvid henne.
“Berätta för mig vilken typ av bröllop du vill ha.”
Mormor log.
“En med en brudgum.”
“Det rekommenderas vanligtvis.”
“Berätta för mig vilken typ av bröllop du vill ha.”
“Och blommor.”
“Gjort.”
“Och min syster Lorraine.”
“Från Phoenix?”
“Om hon inte rör sig utan att berätta för mig.”
“Och blommor.”
Jag tog fram min anteckningsbok.
Mormor började lista namn.
Gamla grannar.
Arthurs familj.
“Det är många människor”, sa jag.
Mormor började lista namn.
“Då behöver vi fler stolar.”
Arthur harklade sig.
“Hospice har ett litet samlingsrum.”
Mormor skakade på huvudet.
“Jag vill stanna här.”
“Då behöver vi fler stolar.”
Hon rörde vid filten.
“Vissa dagar tar det allt jag har att klä på mig.”
Jag stängde min anteckningsbok.
“Vi ordnar det runt dig.”
“Bra.”
“Vissa dagar tar det allt jag har att klä på mig.”
Sedan fångade hon Arthurs hand.
“Och inga dystra ansikten.”
Följande vecka blev en suddighet.
Lorraine bokade ett flyg från Phoenix.
Arthurs släktingar erbjöd sig att ordna blommor.
“Och inga dystra ansikten.”
Hospice sjuksköterskan hjälpte oss att välja lördag eftermiddag.
Mormor kände sig vanligtvis starkast efter sin middagsvila.
Officianten bekräftade det nödvändiga pappersarbetet.
Mormor insisterade på att läsa varje sida själv.
“Vet fortfarande vad jag signerar,” sa hon till honom.
Hospice sjuksköterskan hjälpte oss att välja lördag eftermiddag.
Arthur skrev under bredvid henne.
Hans hand skakade något.
Mormor täckte det med hennes.
“Oroa dig inte. Jag ber inte om din förmögenhet.”
Arthur log.
Arthur skrev under bredvid henne.
“Det är lyckligt. Jag har felplacerat det.”
De skrattade tillsammans.
För första gången förstod jag deras beslut.
De låtsades inte att döden hade försvunnit.
De ville helt enkelt inte att det skulle fatta alla beslut.
För första gången förstod jag deras beslut.
Deras samtal slutade ibland när jag kom in.
När jag nämnde gästlistan, de utbytte blickar.
En gång viskade mormor något i Arthurs öra.
Han tittade mot mig och nickade.
Jag frågade vad de hade diskuterat.
Deras samtal slutade ibland när jag kom in.
“Bröllopshemligheter”, sa mormor.
“Mormor, jag organiserar bröllopet.”
“Då borde du veta bättre än att fråga.”
***
Jag träffade Daniel under förberedelserna.
Faktiskt, vi hade träffats flera veckor tidigare.
“Bröllop hemligheter.”
Han var volontär i hospicegården.
Vanligtvis hade han leriga sneakers och en gammal grön jacka.
Jag hade sett honom bära vattenburkar mellan rabatter.
En eftermiddag, han hade fångat mig stirrar på vissna rosor.
“De är inte döda”, sa han.
Han var volontär i hospicegården.
“De ser ganska engagerade ut.”
“De vilar.”
“Det är en generös Tolkning.”
Han flinade.
“Jag har anklagats för värre.”
“De ser ganska engagerade ut.”
Vi har pratat flera gånger sedan dess.
Mest om blommor och vädret.
Han kom ihåg att jag hatade liljor.
“De luktar som begravningsbyråer”, förklarade jag.
Han tog dem aldrig nära mormors rum.
Vi har pratat flera gånger sedan dess.
Jag hade inte tänkt så mycket på det.
Sedan presenterade Arthur honom under bröllopsförberedelserna.
